Hej ni där ute!

Här har ni lite snabb fakta om livet som farit oss runt!

Jag skriver bara en överblick nu och kommer berätta mer om vår resa till nu. Hoppas att ni förstår vad jag skriver :P

Kram

I två år har vi bråkat om ett barn!

Vi har kämpat, vi har bråkat och vi har gråtit tårar i 2 år.

Stackars liten har slitits och dragits i och äntligen är det slut med det, vi har fått vårat beslut från T-R och vi kan pusta ut.

Inte helt, men vi kan ändå pusta ut lite.

Min lilla kille på 2 ½ år har varit mitt i en vårdnadstvist. Jag har ogillat och jag har bävat för att denna lilla kille inte skulle ta allt för mycket tyngd!

Han var denna glada och spralliga lilla kille, han skrattade jämt och han kunde sova om nätterna.

Han har alltid kunna få alla att le, han är mitt lilla charmtroll <3

Jag åter igen till denna tvist, jag hade inget val än att säka tvisten. Inget jag vill gå in på, men vi har idag äntligen efter 2 år blivit klara. Jag har gråtit, slitit mitt hår, kämpat för lilla killen och gjort allt för att lillen inte skulle ta skada.

Jag försökte göra allt för att få allt att fungera i den mån jag ansåg att sonen skulle må bra, men inget blev som planerat.

Sonen föll, han som pratade massa ord.. Han tappade orden, han har åter igen fått orden tillbaka, men väldigt otydligt.

Han som tog för sig så mycket och klarade massa, blev den blyga och sorgsna killen. Han grät innan möten och han grät efter möten. Han kunde sitta i 2 timmar under ett bord och inte säga något, bara vara ihop kurad på golvet..

Jag pratade med alla, jag ville bara ha hjälp! Jag ville inte ta ifrån pappan umgänget, jag ville bara ta det i sonens takt. Allt föll och vi lever fortfarande i socialens, umgängespersoners och pappans ej lyssnande. Han behövde mig på mötena, han ville inte att mamma skulle gå, han grät och klamrade sig fast när jag skulle lämna honom själv. Tiden mellan umgänget och seperationen var ca ett år, så sonen visste inte vem han biologiska pappa var! Där tog det stopp! Ett halvår senare, närmare sonens 2 års dag så började allt umgänge att komma tillbaka. Vi gjorde verkligen allt för sonens välmående, jag och Johan.

Inget vi gjorde godkändes av soc eller någon annan..

Nu när mötena och allt detta var avslutat så ringde ett tant på socialen och sa :

Helena vi är så ledsna att ni fått gå igenom detta och att Sonen tagit skada så, vi vet att vi gjort fe och inte lyssnat. Men nu är det som det är och vi tror att om vi skulle göra en förändring nu så skulle det göra ännu mer skada. Vi vet att inget funkar, men vi hoppas att det ska funka i framtiden.

Ja jag har helt tappat tron på allt och alla.. sonen behöver mig mer än allt. Han har fått sluta på sitt dagis som han ÄLSKADE mer än allt, han kan inte sova om nätterna HELT och han kan inte HELT somna in själv. Vi kämpar och hoppas på att det ska bli bättre och bättre. vi har pratat med vår psy- och hon säger att vi ska sova brevid honom en stund och läsa/sjunga för honom för att öva på språket.

Han kan idag prata mer och vi tränar och tränar och tränar jätte mycket för att han ska kunna säga vad han vill och behöver. Han har börjat sova bättre nu när vi lägger oss hos honom om kvällen.

Men dagis har vi ej fixat med ännu då han är en skör liten kille <3

MER INF KOMMER.. pUSS & kRAM <3

 

Tove Birkeland Brandt

29 september 2013 09:53

Inte alla har blundat, men man har stått fullständigt maktlös mitt i allt detta och lidit med det älskade lilla hjärtat. Men vad kan man göra i ett sådant läge. Vad får man göra? För helsike ingenting mer än att senap och hoppas att alla skall klara sig ut på andra sidan helskinnade. Den här grabben är verkligen mormors stora hjärta, han fick en plats som ingen annan kan få och här tror jag du förstår vilken plats jag pratar om. Ledsamt om du känt att stödet uteblivit, jag har varit där med dig, lidit med lillemannen men varit i ett försvarslöst läge. Det är svårt att inte kunna påverka i en sak man anser är fel, att tvingas hålla käft fast man vill skrika.
Rädslan att förvärra allting, göra situationen helt ohållbar. Jag älskar er allihop och lillemannen är den största lyckan som finns med sin alldeles unika själ och glädje. Han ger alla så mycket och jag håller tummen så hårt att den vitnar i hopp om att han nu kanske får en tid att känna sig trygg.

http://Www.toves.tankar.bloggplatsen.se

Helena Birkeland

29 september 2013 20:24

Hej mamma. jag syftade inte på min släkt eller så utan soc, umgänget, och myndigheter generellt.. Jag pratar om att dom inte lyssnade på Alexanders bäst. ta inte åt dig, jag vet vad du känner för barnbarnen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förlåt. Förlåt för hårda orden jag gav dig Förlåt för tårarna och svagheten jag gett dig Förlåt för åren jag inte kan radera från ditt minne Och förlåt för svagheten jag visat.   Förlåt för att jag aldrig gjorde dig stolt utan gjorde dig ...

Förlåt. Förlåt för hårda orden jag gav dig Förlåt för tårarna och svagheten jag gett dig Förlåt för åren jag inte kan radera från ditt minne Och förlåt för svagheten jag visat.   Förlåt för att jag aldrig gjorde dig stolt utan gjorde dig ...

Hej på er!  Det var så längesen jag skrev, men nu ska jag uppdatera lite.. Nu har jag 6 st egna Jo då och denna lilla kille är vårat nyaste tillskott.  Lilla Elliot, så rar på alla sätt och får en att bli helt varm i kroppen av han kärlek och g...

Om jag bara visste hur ja ska prata.. Hur ja ska få ur mig orden som tänker på..  Just idag är det en sån där dag då jag inte får ur mig något..  Ja försöker tro mig.. Ja gör verkligen det.. Jag tror ingen vill höra vad ja tänker på, vad ja k...

Hej på er. Ringer 1177 för att få en tid att ta ut spiralen.. Jag mår illa,spyr och har ont.. Jag orkar inte mer..  Påminnelser om vad som hänt mig är konstanta och skapar i mitt huvud konstanta svackor i humöret..  Jag ber om en tid att få kom...