Bloggen har varit som ett ställe att söka tröst, att skriva alla tankar och ventilera sig lite..

Jag har suttit i timmar idag och bara tänkt och ja tänkt..

På onsdag går jag in i vecka 26 och tiden bara springer iväg. Det är bara 14 veckor kvar.. ca.. innan mina barn får ett syskon till!

Det är overkligt, skrämmande, lite ensamt i det hela!

Jag sitter om kvällen och stryker magen och vet att det kommer bli bra.

Att bebsen kommer att komma till en liten familj full med kärlek.

William vill ha ett syskon till, men en lillasyster säger han. Men vadå? Kan man verkligen beställa en lillasyster? Nja, det går ju inte, men önska kan man..

Vi pratade om det idag..

Jag och william satt på trappen och pratade om syskon..

Jag frågade om han verkligen ville ha en syster som skulle växa upp och ha tofsar, smink och nagellack?! Då skrattade han så gott och sa att det ville han..

Ja om det blir en bror, ja då kunde han lära honom att krypa, gå och leka :)

Ja en go gosse med hjärtat på rätt ställe <3

Nu är det dags att natta barnen och jag själv väljer kvällen nu.. Det får bli en film och soffhäng tills jag somnar.

Jag har varit med om så mycket i mitt liv och jag står upp ändå.

Mitt yttre och synen på livet har bara förändrats.

Jag Kan inte säga att jag är lycklig varje stund, att jag förstår allt och är klokare än alla andra..

Men jag ser livet ur ett annat perspektv.

Jag har lärt mig att ta vara på det viktiga som gör mig glad, jag låter ingen annan tala om för mig vad jag ska göra och inte.

Men jag har också tappat bitar i mitt liv där jag inte tillåter mig känna helt, där jag sätter upp gränser för vad andra ska veta och inte veta om mig. Att du vet saker om mig innebär inte att du känner mig.

Att torka mina tårar, stryker min kind eller kramar om mig är inte att känna mig, det är tröst för stunden.

Jag tror inte att jag kommer tillåta andra att lära känna mig på djupet..

För vad gör jag om någon andvänder det emot mig eller sårar mig för att dom känner till saker om mig som får mig att gråta tusen gånger om?

Jag har gråtit för många tårar för hur mitt liv sett ut.. Att andra sett mitt liv som något att skoja om eller inte tillåtit mig känna.. Hur kan man göra så utan samvete eller skuld?

Men alla som gjort så att mina tårar har blivt fler har också satt spår..

Jag ska ha ett barn till beräknat den 1 Oktober och jag ha inte vågat prata om det..

Jag vill inte att folk ska dömma mig innan dom vet något.

Jag berättade tidigare om missfallet som fick mig att flippa i skyn att känslor och cystor på mina äggstock.. Jag har vart inne på fler undersökningar där det bekräftades att jag skulle haft tvillingar och att jag var i v.15 när jag kom in. Min tankte var att jag skulle göra abort om jag var gravid trots bekräftat missfall, jag tog tung steg mot sjukhuset, jag hörde stegen eka i golvet och jag kände mig nervös.. Vad skulle jag få veta.. kanske att jag var gravid ändå? Med en liten ärta.. Men denna bebisen var inte liten, utan en stor bebis.. Mellan v.13-v.16

Hon frågade mig om jag ville se och ja svarade ja.. När jag såg att det var en bebis, med armar, ben och ja allt.. hur skulle jag kunna göra abort då?

För mig fanns det inget ABORT!

Jag älskade detta liv i samma sekund jag såg det.. Jag kan inte med ord beskriva..

Det är bara jobbigt att situatonen ser ut som en gör.. Men folk går med tron om att jag har det enkelt..  Många tårar rinner, mycket sress, massor att göra och hinna med innan.

Rykten, skit prat, sårande ord och förutfattade meningar..

Jag har gått 5 mil i veckan för att lämna barn på skola oh dagis, jag har haft ont i kroppen, jag har pluggat samtidigt, jag har fixat allt hemma. Jag är ensamståede och det är inte alltid lätt.

Inget blir lättare när jag blir större och större för varje vecka, med en fruktansvärd foglossning. Jag kämpar på och envisas med att inte vara beroende av någon.. För att be om hjälp har många gånger varit fel och jag vill inte att folk ska se ner på mig eller snacka skit.. Jag är en stark mamma och klarar mig bra själv utan sympati hjälp..

Döm mig hur ni vill när ni läst detta, jag kan inte göra något åt vad ni tycker.

Jag lever mitt liv så bra utan människor som vill förstöra..

Om du har åsikter så tycker jag att du kan säga dom till mig och inte gå bakom ryggen på mig..