Hon, ja just hon!

hon sa inget, utan bara tittade ner i marken.

Ingen skulle någonsin förstå eller någonsin bry sig.

Vad skulle hennes nya namn vara?

Var skulle hon bo?

Nej, ingen skulle någonsin mer få veta något.

Alla runt henne hade försökt att dölja det förflutna, det som gjort att hennes liv förändrats.

Hon kände sig död.

Att gång å gång vakna med mardrömmar.

Hon grät och stod tyst ett tag.

-humm, du ger mig ingen lycka du; sa hon

-mmm, vad menar du? ;sa en gammal man

-Ja står och gråter och du bara ser på; sa hon

-humm, du är en underlig flicka; sa han

Mannen som hette gösta gick fram till vattnet och tog av sig skorna och doppede sin ena potatsliknande stortå.

-burr, här var det minsann kallt.

-mm; svarade hon och gick bort till tåget.

Här kan jag vila tänkte den lilla fickan.

Hon grät och lyssnade till fåglarnas kvitter.

hon skulle stå och vänta på att nästa tåg skulle komma.

hennes hand gled ner i hennes ficka på hennes ljusblåa byxor.

hon tog snabbat upp handen ur fickan och i handen hade hon en liten tablett.

Hon gick tillbaka till vattnet och fyllde handen med vatten och stoppade tabletten i munnen samtidigt som hon öste in vatten från sjön. hon gick nu snabbt tillbaka till spåret.

snart skulle hon inte känna något. inte ett dugg när tåget snart skulle rulla över henne och hennes lidande och liv skulle vara slut.

hennes tårar föll nu som floder ner för hennes kinder.

-förlåt mamma, förlåt pappa och förlåt alla som funnits i mitt liv för att jag funnits.

Hon tänkte på första gången hon cycklade runt och skrattade i solen.

Nu låg hon på spåret och snart var livet slut.

-Förlåt för att jag nte var nog mycket värd för att finnas för.

-förlåt för att jag inte kunde ge er mycket mer i livet.

- ni tog allt jag hade kvar, kärleken och känslorna.

nu fanns hon inte kvar mer, bara hennes blodiga tröja låg kvar vid spåret.

Hennes kropp var bara små bitar och ingen skulle någonsin mer få ge henne det liv hon förtjänade.